Om Harri

Harri var i huvudsak självlärd men deltog i några kvällskurser på Pallas Konsthögskola i Tartu, Estland.

19 år gammal blev han tvångsmobiliserad och kriget kom mellan. Trots detta målade han ett antal tavlor bland annat från Karelen, Imbilahti, som än i dag finns bevarade.

Harris första utställning hölls på Stadshotellet i Sandviken 1944. Alla 40-talet tavlor på utsällningen var gjorda under ett par månaders tid i flyktingförläggningen. Färgerna hade han fått låna av en son till en av hemvärnets Lottor som arbetade där.
Han sålde den första tavlan för 40 kronor till närmaste hus och fick genast möjlighet att betala tillbaka lånet.

Redan i Estland hade en gupp konstnärer och författare bildat ett litterärt sällskap vid namn ”Tuulisui” (ord för vinden) där också Harri deltog.
Rätt snart efter ankomsten till Sverige lyckades han tillsammans med ett par vänner samla kraft för att
trycka tidningar och böcker i Tuulisuis namn.
Harri, som hade tjänat ihop en del pengar vid utställningen i Sandviken kunde bidra ekonomiskt. I samband med detta illustrerade han bland annat ”Nägu Koduaknas” av Kalju Lepik.

Nästan omgående flyttade Harri till Göteborg och hade sin bas där under 15 års tid. I början försörjde han sig på olika sorters ströjobb men kunde senare leva på sin konst. Periodvis bodde han i sin segelbåt och kuskade runt i Bohuslän bland klippor och skär.

Porträttmålning var något som Harri uppskattade. Detta resulterade i att han fick många beställningsjobb.

1945 deltog Harri i Utställningen ”Estnisk Konst” på Värmlands museum, där Professor Kjellin hade samlat 26 estniska konstnärer. Bland annat Erik Haamer och Edvard Wiiralt.
Av Harris verk kunde man läsa följande recension i en tidning: ”En obestridlig begåvning visar också samlingens yngste Harri Laks, som har den största kollektionen och företräder en flyhänt artistisk vitalitet….”

Hans verk visades även på ”Estnisk och Lettisk konst” på Liljevalchs 1946, Röhsska Konstslöjdsmuseet 1947 och 1948 på Meets i Göteborg.

1950-1951 åkte Harri till Paris för att studera skluptur. Där fick han arbeta i Edvard Wiiralts ateljé.

1956 påbörjade han teckningslärarutbildningen på Konstfack i Stockholm.

1957 fick Harri återigen kontakt med sin mor i Estland. För att få henne till Sverige var han tvungen att visa upp en fast inkomst och tog därmed upp läraryrket som han utbildat sig till i Estland. I och med detta valde han familjen och gav så upp sin konstnärskarriär.

1985 fick Harri ett samtal av Gunvor Göranson, dotter till grundaren av företaget Sandvik. Harri hade 1944, gjort ett porträtt av henne – och 40 år senare – önskade hon ytterligare ett. Det var smickrande och Harri fullföljde uppdraget.
Porträttet hänger på Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala.

HARRIST
Harri oli põhiliselt iseõppija, kuid oli läbinud Tartus, Pallase Kunstikooli juures mõned õhtused kursused.

Vahele tuli aga sõda ja ta sundmobiliseeriti 19 aastaselt. Sellest hoolimata maalis ta ka sel ajal rea maale, muu hulga Karjalast, Imbilahtist. Need on tänaseni alles.
Harri esimene näitus toimius Sandvikeni Stadshotellis 1944 aastal. Kõik maalid, mida oli näitusel umbes 40, olid maalitud mõne kuu jooksul põgenikelaagris. Värvid laenas ta ühelt põgenikelaagris töötanud naiskodukaitsja pojalt.
Esimese maali müüs ta lähimasse naabermajja 40 krooni eest ja sai nii ka kohe võimaluse laen tagasi maksta.

Juba Eestis elades kuulus Harri kunsti- ja kirjandusseltsi “Tuulisui” ning üsna pea pärast Rootsi saabumist õnnestus Harril koos mõne sõbraga koguda taas jõudu ja hakata välja andma ajalehti ja raamatuid Tuulisui nime all.
Harril oli õnnestunud säästa pisut Sandvikeni näituselt teenitud raha ning ta sai seetõttu tegevust majanduslikult toetada. Sel ajal tegi ta muu hulgas illustratsioonid Kalju Lepiku debüütluulekogule “Nägu Koduaknas”.
Peatselt kolis Harri Göteborgi ning tegutses seal 15 järgneva aasta jooksul. Alguses elatudes erinevatest juhutöödest õnnestus tal hiljem siiski teenida leiba kunstnikuna. Periooditi elas ta oma purjekas millega ta Bohusläni kaljusel rannikul ringi seilas.
Portreede maalimine oli Harrile väga meelt mööda ning seetõttu sai ta ka palju tellimustöid.

1945 aastal võttis Harri osa Värmlandi muuseumis toimunud näitusest “Estnisk Konst”, kuhu professor Kjellin oli kutsunud osalema 26 eesti päritolu kunstnikku. Teiste seas osalesid näitusel näiteks ka Erik Haamer ja Eduard Wiiralt. Harri tööde kohta võis ajalehest lugeda kriitiku retsensiooni: “Kaheldamatut talenti demonstreerib ka näituse noorim kunstnik Harri Laks, kellelt on näituse suurim kogu ning kes esindab virka ja artistlikku vitaalsust…”

Tema töid näidati ka näitusel “Estnisk och Lettisk konst” Liljevalchsi kunstimuuseumis 1946, Röhsska kunsti ja käsitöömuuseumis 1947 ning 1948 Meets’is Göteborgis.

1950 – 1951 viibis Harri Pariisis, et õppida skulptuuri, töötades Eduard Wiiralti ateljees.

1956 alustas ta joonistamisõpetaja erialal õpinguid Stockholmi kunstikoolis Konstfack.

1957 õnnestus Harril lõpuks saada ühendus oma Eestisse jäänud emaga. Selleks, et ema saaks pojale Rootsi järele kolida pidi Harri näitama ametivõimudele, et tal on püsiv sissetulek, mistõttu pühendus ta taas oma Eestis omandatud õpetajaametile. Nii loobus ta kunstnikukarjäärist, tehes valiku perekonna kasuks.

1985 aastal helistas Harrile Gunvor Göransson, Sandviki ettevõtte rajaja tütar. Harri oli temast maalinud portree 1944 aastal ja nüüd, 40 aastat hiljem soovis ta veel üht. Harri täitis austava ülesande ning see portree ripub tänaseni Uppsalas Gästrike-Häslnge üliõpilasnatsiooni hoones.